I årtionden låg Joe Hills brev bortglömda längst in i ett kassavalv

19 november. Årsdagen av Joe Hills avrättning.

Idag för 110 år sedan fördes till slut gävlesonen ut på fängelsegården i statsfängelset i Salt Lake City, Utah. Under bar himmel men fortfarande innanför fängelsets murar. Klockan var lite över sju, strax efter soluppgång. Några få människor befann sig på platsen; en läkare, några fängelsevakter och ett fåtal vittnen. Och avrättningsplutonen – the firing squad. Fem personer med gevär. Läkaren lyssnar med stetoskopet på Joe Hills bröst och fäster en pappersbit på hans kavaj. Pappersbiten har formen av ett hjärta och ska fungera som en måltavla.

Joe hade blivit lovad att några av hans vänner skulle få närvara som vittnen, men kvällen innan kom beskedet att hans önskan nekats. Av oklar anledning. Istället befann sig vännerna utanför fängelsets murar. De hade anlänt redan på kvällen innan. För att visa sitt stöd, tröstat och stöttat varandra. Sjungit sånger tillsammans.

Nu är det 2025 och höst i Gävle. Förvånansvärt varmt för årstiden. En grå tisdagsmorgon i oktober har jag bestämt möte med Bea Jeppesen på Länsmuseet Gävleborg. Med tanke på årsdagen tänkte jag skriva om några av Joe Hills originalbrev som finns kvar och förvaras i museets arkiv. Bea jobbar som arkivassistent och har tagit fram dem åt mig.

Framför mig på ett skrivbord ligger fem stora vikta pappersark. Jag öppnar det första och granskar försiktigt brevet med mina nytvättade händer (tydligen är vita handskar otrendigt i arkivvärlden nu för tiden – åtminstone när det gäller gamla sköra brev). Uppe i arkets högra hörn finns ett datum antecknat; 15 sept. 1914.

Brevet inleds med Dear friend & F.W. Förkortningen F.W. står för fellow worker och var ett uttryck som användes flitigt inom IWW – Joe Hills fackförbund. Brevet är skrivet till vännen och IWW-medlemmen Sam Murray. Samtliga fem brev är skrivna mellan september 1914 och september 1915. Hans sista år i livet. Alla adresserade till Sam. De båda träffas runt 1906 i hamnstaden San Pedro söder om Los Angeles där de båda jobbar i hamnen. De utvecklar en djup vänskap som varar livet ut.

Längst in, högst upp på en hylla

Men det är ingen självklarhet att jag sitter här med breven i min hand. De var länge försvunna och återupptäcktes av en ren slump. Anna Forsberg jobbade som arkivarie och biblioteksansvarig på Länsmuseet 1999 – 2013. Några dagar efter mitt besök hos Bea och breven träffar jag Anna för en fika. Hon berättar att det ryktades om att det någonstans i arkiven skulle ligga originalbrev skrivna av Joe Hill, men ingen av dagens anställda hade någonsin stött på dem. Om de nu verkligen existerade. Det vilade nästan en mytbildning kring breven, berättar Anna entusiastiskt.

Runt 2010 planerar William Adler en resa till Sverige och Gävle. William är en amerikansk journalist och författare som vid tillfället skriver på en ny bok om Joe Hill. Han har varit i kontakt med Länsmuseet och Anna och de planerar att träffas för att prata om Joe Hill. Omkring den tiden är Anna och gräver i museets gamla kassavalv.

- Jag var nere i valvet för att leta efter något annat när jag längst in, högst upp på en hylla hittar några gamla arkivkartonger, berättar Anna.

Hon öppnar försiktigt en av kartongerna och ser att det ligger några hopvikta papper och diabilder i den. Det hon ser är fem gamla brev, skrivna med blyerts på gulnat linjerat anteckningspapper. Breven är skrivna på engelska och daterade mellan 1914 och 1915. Längst ner på ett av breven läser hon: With Best Wishes I am As Ever Yours Joe Hill.

Hon har hittat de försvunna breven!

Här ska det tilläggas att innehållet i breven inte varit okänt. Redan i december 1923 publicerades dem i IWW:s månadsmagasin Industrial Pioneer, under titeln The Last Letters of Joe Hill. I Ingvar Söderströms bok om Joe Hill, En sång kan inte arkebuseras från 2002, finns de översatta till svenska bland flera andra brev Joe skrev under fängelsetiden.

Men det är originalbreven Anna håller i sin hand. De som varit försvunna i årtionden.

- Det kändes som jag hittat den helige graalen, skrattar Anna.

Hon hörde direkt av sig till Joe Hill-gården och förklarade att hon hade lite material som de kunde vara intresserade av. Anna berättar att hon springer över för att visa breven. Ingen där hade någonsin heller aldrig sett de omtalade breven.

Anna minns inte riktigt men hon tror att breven kom till museet redan i slutet av 70-talet eller i början av 80-talet och att de deponerades av Joe Hill-sällskapet. Letar man i gamla tidningsarkiv går det att hitta att breven kom till Joe Hill-gården 1975. Jag läser att Sven Nygårds var den som fick hem breven till Gävle. Han var aktiv inom SAC Syndikalisterna och en av initiativtagarna till att göra Joe Hills barndomshem på Nedre Bergsgatan 28 till ett museum.

Under Adlers besök i Gävle visar Anna honom bland annat Joe Hill-gården och han träffar även andra personer i staden som på olika sätt kan berätta om Joe Hill och hjälpa honom med fakta till boken.

Minnen, vardag, kamp och sånger

Jag fortsätter bläddra bland breven. De är skrivna med en vacker, dekorativ handstil. Kanske något som var vanligt i början av 1900-talet. Vissa ord och bokstäver får liksom ta plats och sväva ut. Snirkligt. Jag är själv ingen grafolog och har ingen direkt åsikt om vad en handstil säger om en person. Men jag kan inte låta bli att fundera på det. Joe Hill sitter fängslad. Det enda han kan göra på dagarna är att skriva – både brev och låtar. Han har tid att lägga på sina brev, på sin handstil. Samtidigt sitter han och väntar på döden. Hur orkar man bry sig om att skriva fint?

Som en SMS-diskussion från tidigt 1900-tal löper samtalsämnen genom breven. Man förstår att Sam ber Joe om att skriva text till en känd melodi som kan användas i en pågående konflikt. Joe svarar och ber om mer detaljer. I ett senare brev skriver Joe att han fått till sig att låten blivit populär och använts flitigt. Låten heter It’s a Long Way Down to the Soupline. Melodin baseras på en låt som var populär under första världskriget och sjöngs av engelska armén.

Även om den lilla brevsamlingen bara skildrar Joes sista tid i livet, ger den ändå en känsla för hans personlighet. Han skämtar, kommenterar världsläget insiktsfullt och visar ett genuint intresse för sina vänner. Sam har berättat att han har ”flyttat ut på landet igen” och Joe svarar att han får lite hemlängtan. Ingvar Söderström funderar över uttrycket i sin bok och anser att det troligtvis handlar om kodord och omskrivningar för något agitationsuppdrag.

Man kan ana att Joe Hill inte bara blir uppdaterad av världsläget genom sina brevvänner utan även har tillgång till dagstidningar. Han diskuterar det pågående första världskriget med Sam och bekräftar ironiskt att det är svårt att orka engagera sig fackligt när man ligger uppfläkt på marken som soldat.

Det sista brevet är daterat 30 september 1915. Det är dagen innan det ursprungliga datumet för Joe Hills avrättning och han tror fortfarande att han ska dö dagen efter. Det här är det kortaste brevet i samlingen, endast en sida. Texten är liten och tydlig. Även i detta brev försöker han skämta och hålla humöret uppe, men en uppgivenhet lyser igenom – såklart. ”Det här med att dö är verkligen inte så illa som det förstorats upp till att vara”, skriver han till sin vän Sam.

Han skriver brev till flera personer den dagen. De har mer eller mindre samma innehåll. Han är glad att han fått dela livet med dem som vänner. Han skriver också att han hela tiden krävt en ny rättegång eller dö på kuppen. I brevet till Sam avslutar han med orden ”Så till sist, bara glöm bort mig och säg adjö till gänget från mig”.

Sent på kvällen 30 september eller tidigt på morgonen 1 oktober fick Joe Hill reda på att avrättningen skjutits upp. Det är oklart om han efter detta datum och fram till sin död 19 november skrev några fler brev till Sam Murray – inga kända brev finns bevarade. I ett brev till IWWs ordförande Bill Haywood skriver han på kvällen 18 november de nu mer ikoniska orden: Spill ingen tid på sorgearbetet – organisera er! Don’t mourn – organize!

När solen går upp över Salt Lake City på morgonen 19 november 1915 sitter Joe Hill fastbunden i en stol på fängelsegården. Med förbundna ögon ropar han efter sina vänner som han blivit lovad att närvara. Utan att få något svar hör han hur avrättningsplutonen får order om att skjuta.

Jag fäller ihop de stora arken som skyddar breven, tackar Bea för att jag fick komma och läsa dem och lämnar Länsmuseet. Den här gråa morgonen i mitten av oktober 2025. Förvånansvärt varmt för säsongen.

Lasse Nivér

Volontär

Joe Hill Visitor Center