Mora Träsk, rocken och Joe Hill kommer från Gävle
- lasseniver
- för 2 dagar sedan
- 8 min läsning
Uppdaterat: för 1 dag sedan
Gävle, maj 2026. De sista tonerna från Joe Hill-dagarna har precis klingat ut. Det är andra året som dagarna arrangeras i staden. Gävle kommun står för ramarna och bjuder in lokala föreningar och organisationer att delta. Stadsvandring, konserter, filmvisning, första maj-firande, författarsamtal och teaterföreställning – allt i Gävle – i Joe Hills anda. Det är härligt spretigt arrangerat med små och stora händelser runt om i staden som du kan välja och vraka mellan under veckan.
Som en del av dagarna arrangerades på Valborg en helkväll på Musikhuset, med både tal, musik och föreställningar. Gävles egen quiz-konnässör Slim Vic (Viktor Zeidner) höll ett förträffligt musikquiz på temat Joe Hill där första frågan var: Vilket gävleband har gett ut skivan ”Joe Hills sånger” 1979. Kan du den?
Är du från Gävle har du kanske koll på rätt svar – Mora Träsk. Du kanske till och med har koll på att bandet släppte en skiva till 100-årsminnet av Joe Hills födelsedag 1979. Att Mora Träsk var ett rockband som ibland lite slarvigt jämfördes med proggen, men som egentligen drev lika mycket med den rörelsen som de flörtade med punken. Att de släppte ett flertal skivor under 1970-talet. Några av dem på eget bolag – i en egenbyggd studio.
Är du som jag inte född och uppvuxen i Gävle, men uppväxt under 1980-talet, eller senare, är det nog mer troligt att du förknippar Mora Träsk med tigerjakter, handklapp, Fader Abraham och barnföreställningar – på förskolor, fritidsgårdar, samlingslokaler och köpcentrum.
Jag är nyfiken på historien bakom Joe Hill-skivan och kontaktar Leif Walter inför årets Joe Hill-dagar i Gävle. Leif är nog den som de flesta barn och vuxna nu för tiden förknippar med Mora Träsk. Tillsammans med Gert Ove ”Prikken” Smedlund omgrupperade de två bandet och släppte 1981 barnskivan Kaviar, sånglekar & tigerjakt. Runt 45 år senare har de hunnit släppa mer än 20 skivor och bokstavligt talat turnerat runt i Sveriges alla hörn.
Jag berättar för Leif om Joe Hill Visitor Center och att det skulle vara kul att skriva om deras jubileumsskiva. Han nappar på idén och meddelar att han även tar med sig sin gamla kompanjon Thomas Östrand. Thomas spelade med Mora Träsk under 1970-talet men hoppade av bandet kort efter inspelningen av Joe Hill-skivan.
Jag möter upp dem båda på Sveriges Fängelsemuseum där även Joe Hill Visitor Center ligger. Tio minuter innan avsatt tid anländer de båda herrarna. Thomas har jag inte sett tidigare, men Leif är sig lik. Precis som jag minns honom från min barndom.
Vi tittar in en sväng på Joe Hill Visitor Center innan vi går upp en våning, dukar upp kaffe och bullar och sätter oss ner för att prata om skivan. Jag inser ganska snabbt att det kommer bli svårt att hålla sig till ämnet. Även om vårt möte skulle fokusera på Joe Hill-inspelningarna så är det oundvikligt att komma in på vilket enormt inflytande Mora Träsk, Leif och Thomas hade på lokalt musikliv i Gävle under 1970-talet.
Hur allt började
I boken Vi lever – när rocken kom från Gävle, skriven av gävleprofilerna Peter Alzén och Anders Sundin går det att läsa att Leif Walter arrangerade en musikfestival i Boulognerskogen 1971. Leif hade inspirerats av både Woodstock och Gärdetfestivalerna. Självklart skulle Gävle också ha sin egen musikfestival. Vidare i boken läser jag hur Leif letade lokaler i Gävle för att bygga sin egen inspelningsstudio. Till slut hittade han en lämplig lokal i Hille norr om Gävle. Ett gammalt nedlagt bageri som han tillsammans med Thomas totalrenoverade och byggde om till en ljudstudio. Leifs främsta tanke med studion var att utveckla sin egen musik och spela in Mora Träsk-låtar. Till en början hade de ingen större koll på inspelningsteknik, men lärde sig allteftersom och av Roland Johansson, ljudtekniker på SVT. Snart blev studion en viktig och självklar plats för lokala rockband och musiker. Oavsett om du var punkare eller proggare var du välkommen att spela in din musik där.
Det märks att de två vännerna, båda uppvuxna i Bomhus, har många minnen tillsammans. De fnissar åt händelser och historier de har varit med om genom åren och jag gör mitt bästa för att hänga med, och leda dem tillbaka till samtalet om skivan.
De berättar att Riksteatern planerade för en pjäs om Joe Hill som en del av ett kommande årsjubileum. 7 oktober 1979 skulle Joe Hill fyllt 100 år och det skulle firas.
– I samma veva blev vi kontaktade av Henry Lindstedt från SAC Syndikalisterna och Joe Hill-stiftelsen. SAC är fackförbundet som äger Joe Hill-gården. Han frågade helt enkelt om vi inte kunde tänka oss att spela in en skiva med Joe Hill-låtar, berättar Leif.
Efter lite funderande bestämde de sig för att spela in skivan. Joe Hill-stiftelsen skulle stå för en del av finansieringen och bandet för det konstnärliga och kreativa. Och så blev det verkligen. Visst går det att höra att den är inspelad under 1970-talet, men den skiljer sig också från andra Joe Hill-tolkningar från samma period. Vissa låtar får ta plats på ett sätt andra tolkare inte vågat tidigare. Vissa pampigt storbandsstompiga, andra mjukt valsiga och någon med snudd på punkigt rå sång.
– För oss var det viktigt att göra det på vårt sätt. Musiken skulle funka för oss som band, förklarar Thomas.
Redan innan Henry kontaktade bandet hade de spelat några gånger på Joe Hill-gården. Precis som nu arrangerades det olika musik- och teaterföreställningar där. Ofta var det akustiska set bandet körde, med en blandad repertoar. Förutom de egna låtarna bland annat Owe Thörnqvist, Evert Taube och Bellman.
Både Leif och Thomas hade alltså hyfsad koll på Joe Hill. Thomas pappa var aktiv inom SAC och själv var han medlem i FNL-grupperna. De förenade FNL-grupperna var en svensk solidaritetsrörelse som växte fram under 1960-talet till stöd för Vietnams befrielserörelse FNL under Vietnamkriget. Under 1970-talet hade rörelsen också ett stort inflytande på det svenska musik- och kulturlivet. Thomas uppträdde ofta på deras möten och demonstrationer. Ibland med Joe Hill-låtar.
När Henry frågade bandet var det redan höst 1978, så någon längre planering var det inte tal om. Leif och Thomas satte sig in i Joe Hills låtar och texter, undersökte vilka som redan var översatta på svenska. Leif hade ganska fullt upp med studion så det blev Thomas som tog hand om flera av låtarrangemangen.
– Jag minns hur jag och Leif läste på rätt mycket om Joe och hans låtar. Det var kort om tid men vi bara bestämde oss och körde, säger Thomas.
Skivomslaget har en dämpad gul färg med det klassiska fotografiet på Joe Hill i hatt mitt på omslaget. Ovanför fotot står det med stora bokstäver JOE HILLS SÅNGER och nedanför fotot MORA TRÄSK. Intill bilden på Joe Hill finns en handskriven text: Yours for the O.B.U. Joe Hill. Texten är avfotograferad från ett av många brev Joe Hill skrev från fängelset i väntan på sin avrättning. O.B.U. står för One Big Union och syftar på en vision hans fackförbund IWW med fler drömde om – alla arbetare organiserade tillsammans, oavsett yrke, etnicitet eller kön.
På skivans baksida finns, förutom låtlistan, även medverkande musiker, en kort beskrivning av Joe Hill och ett fotografi på bandet fotade i Joe Hill-gårdens vintriga trädgård. Leif Walters dotter Helena finns även med på bilden.
Skivan inleds med en tågvissla och upptempolåten Casey Jones – en rivig parodi på en känd hjälteballad från början av 1900-talet. Joe Hill tog den sentimentala originalberättelsen om den heroiske lokföraren som dör i en olycka och förvandlade den till en svidande satir om en strejkbrytare.
Vi ska sjunga – första låten på B-sidan börjar lugnt men varvar snart upp till en härlig storbandlåt med brassblås och klarinett. Leif översatte låten och till hjälp plockade de in några av medlemmar från gävlebandet Bay City Stompers. Och det är lite så de jobbade med låtarna. Vänner och bekanta fick komma in och spela där det behövdes.
Under intervjun spelar jag upp delar av skivan på en gammal bärbar skivspelare. Med tanke på att det är snart 50 år sedan den spelades in så har både Thomas och Leif förvånansvärt många minnen från inspelningen. De minns alla medverkande och hur många tagningar varje låt krävde.
Jag sätter på en låt och med detsamma börjar de båda gestikulera och sjunga med ”TA-RA-RA BOM TA-RA! Det var nog inte bra, och arbetsgivarn han stod breve när det brann. Han sa o ve, o ve, det går åt helvete! Men då min kompis sa: Ta-ra-ra bom ta-ra”. De skrattar och deras röster överröstar till och med knastret på den gamla skivan.
Skivan avslutas med en uppläsning av Joe Hills testamente och den tonsatta dikten Balladen om Joe Hill. Inge Jansson – en amatörskådespelare och vän till bandet hade fått uppdraget att läsa testamentet och sjunga dikten. Thomas berättar att Inge först läser testamentet, mycket stämningsfullt, men när han sedan ska sjunga Balladen om Joe Hill började det strula. Inge hade svårt att hålla takten så de fick improvisera.
– Efter någon tagning bestämde vi oss för att låta Inge sjunga i sin takt, så fick vi helt enkelt följa den och kompa i flytande tempo, berättar Thomas.
Lysande recensioner
När skivan väl släpptes fick den lysande recensioner i bland annat Gefle Dagblad. Tidningens skribent Tord Andersson skrev att det var det bästa bandet gjort. Han tyckte de skulle fortsätta tolka andra svenska musiker. SAC som var med och sponsrade fick köpa 1000 tusen exemplar för 10 kronor styck, som de sedan fick sälja vidare på Joe Hill-gården.
I samma veva hade Riksteatern kommit till Gävle för att spela deras Joe Hill-pjäs. Thomas och Leif tyckte det var en lysande idé att kränga några exemplar av skivan under föreställningen.
– Vi knatade helt enkelt in på teatern under föreställningen och affischerade hela foajén med reklam för vår skiva, förklara Leif.
Gävle teaterförenings intendent Gösta Sjöblom fick höra talas om vad som pågick i foajén, dundrade dit och beordrade bandet att plocka ner alla affischer.
- Men Gösta var schysst ändå. Vi fick stå kvar och sälja vår skiva, skrattar Thomas.
Intervjun börjar gå mot sitt slut och jag frågar dem vad de minns av tiden. Både Thomas och Leif kommer ihåg att det var ett jäkla slit, men det är ändå ljusa minnen.
– 70-talet var en intensiv period. Vi hade alla heltidsjobb, så vi fick öva och spela på kvällar och helger. Men det var inte jobbigt, bara roligt. Man sa ja till allting, skrattar Leif.
Vi knatar ner för att ta några foton inne på Joe Hill Visitor Center. De båda herrarna signerar mitt exemplar av skivan och ställer upp sig framför kameran. Vi skakar hand och säger adjö. För sent kommer jag på att jag skulle fråga om de vill återförenas inför nästa års Joe Hill-dagar och köra några av låtarna, kanske på Joe Hill-gårdens utescen. Jag springer tillbaka mot entrén men ser att de redan har försvunnit ut genom de gamla fängelseportarna. Tusan. Då får det bli en öppen fråga här – vad säger ni Thomas och Leif, ska ni återförenas och köra några låtar under 2027 års Joe Hill-dagar? Jag lovar att bjuda på kaffe och nybakade bullar även då.
//Lasse Nivér
Volontär på Joe Hill Visitor Center
Kommentarer