Turister och aktivister på Joe Hill-gården – en levande plats för kamp och kaffe

(english text below)

Jag besöker Joe Hill-gården en lördagseftermiddag i slutet av juni. Även om sommarlovet är i full gång och Gävle sakta börjat gå in i ett sorts semesterlugn har sommaren inte riktigt kommit på allvar. Veckan som gått har varit regnig och grå. Med ett undantag – torsdag kväll. Sol, blå himmel och ljummet i luften – och sommarscen på Joe Hill-gården. Embla som möter upp mig på gården berättar att de innan pandemin hade spelningar på gården varje sommar. Precis som många andra ideella föreningar var det tufft att hålla igång verksamheten när Sverige och resten av världen drabbades av covid och dess följder. I år har de äntligen fått till ett program igen. Säsongens första blev en succé med många besökare.

Jag har bestämt träff med Embla som är ordförande i Joe Hill-sällskapet – föreningen som driver Joe Hill-gården tillsammans med fackföreningen SAC Syndikalisterna. Hon ska visa runt mig i museet och berätta lite mer om verksamheten. När vi står och småpratar i museets reception hör vi plötsligt finstämd körsång ute från gården. Det visar sig att Röda lågans kör, en socialistisk och feministisk kör från Uppsala är på besök just idag. Inte för att uppträda på den lilla scenen i trädgården, utan som besökare. Självklart passar de på att sjunga Internationalen. Jag får en känsla av att gården är mer än bara ett museum, men vi återkommer till det lite senare. Nu tar vi en runda i museet och Joe Hills gamla familjehem.

Gården ligger på Nedre Bergsgatan 28 i vad som numera kallas Gamla Gävle. Det är en liten bit äldre bebyggelse som klarat sig undan stadsdelförnyelser och annan modernisering. Även om området nu är mer pittoreskt än fattigt och slitet går det ändå att få en känsla av svunna tider bland de kullerstensprydda gränderna. Familjen Hägglund köpte gården när Joe Hill bara var något år gammal. Som du kanske redan vet så hette han på den tiden Joel Emanuel Hägglund. Det var först när han emigrerade till USA i början av 1900-talet som han tog det kortare namnet Joe Hill. Hans pappa var anställd på Gävle-Dala järnväg och hade med den tidens mått mätt en relativ god lön. Familjen var inte rik på något sätt, men barnen slapp åtminstone svälta så länge han levde och arbetade.

När du kliver in genom dörren möts du av en liten hall och en trappa till vänster som leder upp till övervåningen. Går du rakt fram kommer du till museets reception. Här finns även en liten museishop och bokhandel. Det är här Embla sitter idag och tar emot besökare. Hon är en av flera som på volontärbasis ser till att museet kan ha öppet året runt. Hon berättar att fackförening SAC Syndikalisterna (Svenska arbetares centralorganisation) köpte gården i slutet av 1960-talet.

"SAC är lite som en systerorganisation till fackföreningen IWW – Industrial Workers of the World, det fack Joe Hill tillhörde i USA. Precis som IWW organiserar vi alla sorters yrken och människor. Även papperslösa och migrantarbetare", berättar Embla.

Intill receptionen finns ytterligare två rum med utställningar. Det ena tar upp IWW:s organisation och historia. Där kan du bland annat läsa om hur ordet sabotage kom till och hur just träskon kom att bli en symbol för facklig kamp.

I det andra rummet visas Joe Hills musikaliska sida upp. Här kan du slå dig ner i vad som ska föreställa en gammal godsvagn och lyssna på några av Joes låtar. Just godståg var en stor del av Joes liv i USA. Även om det inte är helt kartlagt hur och var Joe Hill bodde under sin tid i USA så är det känt att han ofta reste med tåg. Inte som vanlig tågresenär med platsbiljett och bestämt resmål - utan som hobo - en sorts kringresande arbetare på jakt efter det jobb som gick att finna. Många immigranter som hoppats på ett bättre liv i det nya landet hade inget annat val än att försöka överleva på detta sätt. Det är lätt att tänka att flera av Joes låtar inspirerats av den här tiden i hans liv.

I samma rum kan du också lära dig mer om IWW:s musikaliska historia och hur de använde sig av sång och musik som ett sätt att påverka. Med sånghäftet Little Red Songbook kunde de ena arbetare i kamp och solidaritet. Genom sång kunde arbetare bland annat hålla moralen uppe under strejker, demonstrationer och möten. Många av sångerna i boken bygger på redan kända melodier. Ofta psalmer eller andra kyrkliga visor, vilket gjorde det lätt för folk att sjunga med. Det passade Joe fint som kom från både ett musikaliskt och frikyrkligt hem. Han blev snabbt IWW:s främste musiker och många av hans låtar publicerades i den lilla röda sångboken.

Vi knatar vidare och tar den knarrande gamla trätrappan upp till övervåningen. Ledstången är skönt nedsliten och len. Den har säkert bytts ut sen familjen Hägglund bodde här, men jag vill ändå tänka att Joes händer har följt den upp. Jag måste erkänna att jag får lite gåshud när jag strosar runt i huset där han bodde. Där han övade på fiolen dag ut och dag in. Där han retades med syskonen och där han hjälpte mamman med mangeln efter pappans död - bara så att de kunde få ihop några kronor till mat. Familjens ekonomi blev avsevärt sämre efter pappans död. Både Joe och hans andra syskon var tvungna att börja jobba tidigt för att kunna försörja familjen.

I hallen på övervåningen finns information om Joes död och sista tid i livet. En tavla beskriver den hemska avrättningen och Joes testamente "My last will" finns uppförstorat.

Rummet till vänster om hallen är inrett tidstypiskt för tiden familjen Hägglund bodde här. En liten vedspis, kökssoffa, matbord och byrå. Några frikyrkliga gamla böcker. På väggen hänger en tavla som Joe Hill troligtvis målat i sin ungdom. Som jag förstår det så var det här Joe och hans bror Paul sov. På matbordet finns två enorma böcker med gamla tidningsurklipp. Alla på något sätt kopplat till Joe Hill. Nu kanske det är några år sedan böckerna sammanställdes, men har du tid att stanna en stund är de här en guldgruva för den som vill nörda ner sig lite extra i vad som har skrivits under åren.

Det högra rummet är mer modernt möblerat och är en yta som används för tillfälliga utställningar, men också som kafé på vintern. Under sommartid och vid fint väder flyttar kaféet ut i trädgården. En av väggarna har en stor mural med Joe Hills ansikte på. Intill honom ytterligare ett ansikte som är täckt med en palestinasjal. Jag vet inte om personen med sjalen är någon känd aktivist, men jag tänker att motivet säger mycket om platsen jag befinner mig på. Jag står inte bara på en historiskt spännande plats.

Överallt ser jag spår av nutida kamp. Prideflaggor, klistermärken med antirasistiska budskap och palestinasjalar. I allra högsta grad pågående kamper för en bättre värld. Men det är också en plats för turister som rullar genom Gävle med husvagn och barn och hund. En natt i Gävle på väg till nästa stopp. En kopp kaffe och chokladboll på Joe Hill-gården. Ta en pratstund med Embla eller någon av de andra som tar hand om gården. Få lära sig lite mer om Joe Hill och hans arv.

Avslutningsvis frågar jag Embla om det är något hon vill att jag lyfter i den här texten. Vad Joe Hill betyder för henne. Jag tror att hon menar det som jag själv fick uppleva den här ruggiga lördagseftermiddagen någon gång i juni.

"Jag vill att Joe Hill-gården ska vara en levande plats. En fristad och en samlingsplats. Även fast han levde för mer än hundra år sedan så är hans tankar och idéer inte på något sätt omoderna. Just det han stred för, strider vi för nu. Idag."

Och det är verkligen en samlingsplats. Bara under den korta tiden jag besöker gården pratar jag med turister både från Indien och Frankrike. En man från en av Palestinagrupperna i Gävle står på en stege och plockar fläder för att göra saft. Palestinagrupperna får låna annexet på gården och står för fikat när det är sommarscen. En kör från Uppsala står och sjunger mitt bland alla besökare.

På Nedre Bergsgatan 28. Där Joe Hill växte upp.

Fakta Joe Hill, SAC och Gävle

• Joe Hill-gården på Nedre Bergsgatan 28 är från 1700-talet och K-märkt.

• Familjen Hägglund köpte gården 1880. Sju år senare dör pappan i familjen och lämnar mamman med sex barn.

• 1902 dör mamman och syskonen säljer gården. Samma är emigrerar Joe Hill till USA.

• Fackföreningen SAC Syndikalisterna köpte gården 1969. Deras lokala samorganisation Gävle LS har även kontor och verksamhet på plats.

• Den ideella förening Joe Hill-sällskapet, med kopplingar till SAC, står för driften av museet.

• De samarbetar med flera andra ideella organisationer, bland annat Palestinagrupperna i Gävle, som får låna annexet på gården vid behov.

• Mer Joe Hill I Gävle:

  Joe Hill Visitor Center. Hamiltongatan 1, i samma lokaler som Sveriges Fängelsemuseum.

• Datumen för kommande Sommarscenen är 17 juli och 14 august, 18.00 – 20.00. Mer information finns på Joe Hill-Sällskapets sociala medier.

Text och foto: Lasse Nivér, volontär på Joe Hill Visitor Center

---

Tourists and Activists at the Joe Hill Homestead – A Living Place for Struggle and Coffee

I visit the Joe Hill Homestead on a Saturday afternoon at the end of June. Even though summer break is in full swing and Gävle is slowly settling into a kind of holiday calm, summer hasn't quite made a proper entrance. The past week has been rainy and gray. With one exception – Thursday evening. Sunshine, blue skies, and a warm breeze – and the summer stage at the Joe Hill Homestead. Embla, who greets me in the courtyard, tells me that before the pandemic, they hosted live music events here every summer. Like many other nonprofit organizations, keeping the activities going during COVID and its aftermath was tough. But this year, they finally managed to put together a new program. The season's first event was a big success, drawing lots of visitors.

I’ve arranged to meet with Embla, who is the chairperson of the Joe Hill Society – the organization that runs the homestead together with the labor union SAC Syndikalisterna. She’s going to show me around the museum and tell me more about their work. As we’re chatting in the museum’s reception area, we suddenly hear beautiful choral singing from the courtyard. It turns out that Röda Lågan’s Choir, a socialist and feminist choir from Uppsala, happens to be visiting today. Not to perform on the small garden stage – just as guests. Naturally, they seize the moment to sing *The Internationale*. I get the feeling that this place is more than just a museum, but we’ll return to that thought later. First, we take a tour of the museum and the old Hägglund family home.

The homestead is located at 28 Nedre Bergsgatan in what is now known as Old Gävle – an older part of town that escaped urban renewal and other modernizing trends. Though the area today is more quaint than poor or worn down, you can still sense the echoes of the past among the cobblestone alleys. The Hägglund family bought the house when Joe Hill was just a baby. As you may already know, his birth name was Joel Emanuel Hägglund. It wasn’t until he emigrated to the United States in the early 1900s that he adopted the shorter name, Joe Hill. His father worked for the Gävle-Dala railway and, by the standards of the time, had a relatively decent income. The family was by no means wealthy, but as long as he lived and worked, the children didn’t go hungry.

When you step through the front door, you’re met by a small hallway and a staircase to the left that leads upstairs. If you go straight ahead, you reach the museum’s reception. There’s also a small museum shop and bookstore. This is where Embla is stationed today, greeting visitors. She is one of several volunteers who keep the museum open year-round. She tells me that the labor union SAC Syndikalisterna (Swedish Workers Central Organization) bought the house in the late 1960s.

“SAC is kind of like a sister organization to the IWW – Industrial Workers of the World, the union Joe Hill belonged to in the U.S. Like the IWW, we organize all types of workers and people – including undocumented and migrant laborers,” Embla explains.

Next to the reception are two more rooms with exhibits. One focuses on the IWW’s organization and history. Here you can learn, among other things, about the origin of the word *sabotage* and how the wooden clog became a symbol of union struggle.

The other room highlights Joe Hill’s musical side. You can sit down in what looks like an old freight car and listen to some of Joe’s songs. Freight trains played a big role in Joe’s life in the U.S. Although it’s not fully documented where and how he lived during his time there, it’s well known that he often traveled by train. Not as a regular passenger with a ticket and a set destination – but as a *hobo* – a kind of itinerant worker chasing whatever job was available. Many immigrants, hoping for a better life in the new world, had no other option than to survive this way. It’s easy to imagine that many of Joe’s songs were inspired by this period of his life.

In the same room, you can also learn more about the IWW’s musical history and how they used song and music as a tool for organizing and resistance. With the *Little Red Songbook*, they were able to unite workers in struggle and solidarity. Songs helped keep morale high during strikes, protests, and meetings. Many of the songs were set to well-known melodies – often hymns or other church tunes – which made it easy for people to sing along. This suited Joe well, coming from a musically inclined and devout Free Church family. He quickly became the IWW’s leading musician, and many of his songs were published in the little red book.

We move on and climb the creaky old wooden stairs to the upper floor. The handrail is worn smooth and soft. It’s probably been replaced since the Hägglund family lived here, but I still like to imagine Joe’s hands running along it. I have to admit I get a bit of goosebumps walking around the house he once lived in. Where he practiced the violin day in and day out. Where he teased his siblings and helped his mother with the laundry after his father’s death – just to earn a few extra coins for food. The family’s financial situation worsened significantly after his father died. Joe and his siblings had to start working young to help support the family.

In the hallway upstairs, there’s information about Joe’s death and his final days. A plaque describes his execution, and a large copy of his will, *My Last Will*, is on display.

The room to the left of the hallway is furnished in the style of the time when the Hägglund family lived here. A small wood stove, a kitchen sofa, a dining table, and a chest of drawers. Some old Free Church books. On the wall hangs a painting that Joe likely made in his youth. From what I understand, this is where Joe and his brother Paul slept. On the table are two huge binders filled with old newspaper clippings – all connected in some way to Joe Hill. The books may be a few years old now, but if you have the time to linger, they’re a goldmine for anyone who wants to dive deep into Joe Hill history.

The room to the right is more modern and serves as a space for temporary exhibits and, in winter, as a café. In summer, when the weather is nice, the café moves outside to the garden. One wall features a large mural of Joe Hill’s face. Next to him is another face, partially obscured by a keffiyeh. I’m not sure if the person in the scarf is a well-known activist, but the image says a lot about the place I’m in. This isn’t just a historically significant site.

Everywhere I look, I see signs of ongoing struggle. Pride flags, anti-racist stickers, keffiyehs. These are very much current fights for a better world. But the homestead is also a place for tourists passing through Gävle with camper vans, kids, and dogs. One night in Gävle on their way to the next stop. A cup of coffee and a chocolate ball at the Joe Hill Homestead. A chat with Embla or one of the other volunteers. A chance to learn a bit more about Joe Hill and his legacy.

To wrap things up, I ask Embla if there’s anything she’d like me to highlight in this text. What does Joe Hill mean to her? I think she’s referring to exactly what I experienced on that chilly Saturday afternoon in June.

“I want the Joe Hill Homestead to be a living space. A refuge and a gathering place. Even though he lived over a hundred years ago, his ideas and beliefs are far from outdated. The things he fought for, we’re still fighting for. Today.”

And it truly is a gathering place. During my short visit alone, I speak with tourists from India and France. A man from one of the Palestine groups in Gävle stands on a ladder picking elderflowers to make syrup. The Palestine groups borrow the annex on the homestead and provide the refreshments for the summer events. A choir from Uppsala sings right in the middle of the garden, surrounded by visitors. At 28 Nedre Bergsgatan. Where Joe Hill grew up.

Quick Facts:

• The Joe Hill Homestead at 28 Nedre Bergsgatan dates back to the 18th century and is a listed historic building.

• The Hägglund family bought the property in 1880. Seven years later, the father died, leaving the mother with six children.

• In 1902, the mother died, and the siblings sold the house. That same year, Joe Hill emigrated to the U.S.

• The labor union SAC Syndikalisterna bought the house in 1969. Their local chapter, Gävle LS, also has offices and activities on site.

• The nonprofit Joe Hill Society, affiliated with SAC, is responsible for running the museum. They collaborate with several other nonprofits, including the Palestine Groups in Gävle, who use the annex when needed.

• Upcoming Summer Stage dates: July 17 and August 14, 6:09–8:00 PM. More info on Joe Hill Society’s social media.

• More Joe Hill in Gävle: Joe Hill Visitor Center at Hamiltongatan 1, located in the same building as the Swedish Prison Museum.

Text and photo: Lasse Nivér, volunteer at the Joe Hill Visitor Center