Stefan Grossman satte tonen i filmen om Joe Hill

lasseniver
23 apr.
12 min läsning

(English text below)

Emellanåt dammsuger jag internet på Joe Hill-relaterat material. Mycket tidskrifter och låthäften från fackföreningen IWW men också böcker och musik. Kerstin Ekmans roman Menedarna, om Joe Hills sista tid i USA finns i flera olika varianter. Ture Nerman, Ingvar Söderström och William Adlers biografier finns ofta att köpa begagnat i mer eller mindre tummade exemplar. CD-skivor och kanske främst gamla vinylskivor finns det drivor av. Hyllningar och tolkningar både på svenska och engelska.

En dag i början av året dimper mitt senaste fynd ner i brevlådan: vinylsingeln Stefan Grossman – The Theme From Joe Hill. Internetdammsugaren går i gång igen och jag läser att Stefan, en folk- och bluesmusiker från Brooklyn, skrev musiken till Bo Widerbergs film om Joe Hill från 1971. Jag hittar Stefan på Facebook och skriver till honom. Förklarar att jag jobbar som volontär för Joe Hill Visitor Center i Gävle, Sweden och undrar om han kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Efter några dagar plingar det till i mobilen: Happy to talk to you about Joe Hill and the movie! Vi bestämmer tid för en videointervju och en kväll i mars har vi ett fint samtal om Joe Hill, Bo Widerberg och världen i stort. Den här texten är baserad på vårt samtal.

Joe Hill lever – på vita duken

I augusti 1971 premiärvisas Bo Widerbergs film om Joe Hill på biografen Saga i Stockholm. Inspelningen har kantats av konflikter mellan det amerikanska filmbolaget Paramount och regissören. Det svenska filmteamet har stött på logistiska problem i USA och väljer till slut att avsluta inspelningen på hemmaplan i Sverige.

På en filmaffisch från den amerikanska filmpremiären syns en tecknad helbild på skådespelaren Thommy Berggren gestaltandes Joe Hill. Thommy är vid den här tiden en etablerad skådespelare och har redan samarbetat med Bo Widerberg i flera filminspelningar. Bland annat Kvarteret Korpen och Elvira Madigan. På affischen är Joes händer fast i ett handfängsel och ett godståg skär tvärs över affischen. Ett textstycke från Alfred Hayes dikt från 1930 ”Joe Hill” (även känd som "I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night") täcker affischens vänstra sida. Samma dikt som Earl Robinson tonsatte några år senare och som i slutet av 1960-talet fick ett mer populärkulturellt genombrott när folkmusikern Joan Baez valde att tolka den.

Längre ner på filmaffischen går det att läsa att Joan Baez framför titellåten*. Det var ett klokt drag av Widerberg att få med hennes låt i filmen. Bara något år tidigare hade hon framfört låten på Woodstock inför 400 000 åskådare och den var fortfarande omåttligt populär. För även om Bob Dylan några år tidigare elektrifierat sin folkrock så var fortfarande den amerikanska vistraditionen stor. Artister som bland annat Pete Seeger, Phil Ochs och Peter, Paul and Mary spelade fortfarande både traditionella och nyskrivna sånger direkt inspirerade av amerikansk folkmusik. I Sverige hade den svenska proggrörelsen omfamnat musikstilen. Till exempel Michael Wiehe och Hoola Bandoola Band tolkade och översatte flera amerikanska folklåtar. Även Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk tog inspiration från USA.

På Joe Hill Visitor Center kan du se filmaffischen.

Jag vill nog påstå att Baez låt speglar tiden för filmens skapande mer än tiden den utspelar sig i. Ett sorts tidsdokument. Det som inte framgår av filmaffischen är att även en annan musiker i allra högsta grad var inblandad i filmen – bluesmusikern Stefan Grossman. Hans musik i filmen bidrar med något annat än Baez högtidliga ballad. Stefans råa bluestoner hjälper tittaren att färdas bakåt i tiden. Som ett ånglokomotiv som kämpar på. Tungt, taktfast och kämpande.

Från Joe Hill till Blind Lemon Jefferson – en musikalisk och politisk uppväxt

Stefan är född 1945 och uppväxt i Brooklyn men mor- och farföräldrarna kom från Polen och Ungern. Sina föräldrar beskriver han som långt åt vänster på den politiska skalan. Mamman var aktiv inom fackföreningsrörelsen och hemma sjöng och spelades ofta sånger av bland annat Joe Hill och Woody Guthrie. Stefan minns hur hans föräldrar berättade historien om Joe Hill men även om andra arbetarmartyrer som Zacco och Vanzetti**.

Stefan började som nioåring att trevande försöka spela gitarr, men det var i femtonårsåldern han på allvar började spela. Tipset han fick då av sina föräldrar var att lyssna på Pete Seeger och Woody Guthrie. Dels för dess folkmusik, dels för dess politiska budskap. När han sedan själv började köpa egna skivor fastande han i stället för svarta bluesmusiker med namn som Blind Lemon Jefferson och Big Bill Broonzy. Som alla tonåringar som på egen hand upptäcker en musikstil berättar han inspirerande om hur den tidiga bluesen fick fäste i honom:

”Som en tonåring som verkligen ville lära sig spela gitarr var Big Bill Broonzy så mycket mer inspirerande än att höra Woody sjunga om 1913 Massacre.”

Och det var nog redan där han bestämde sig för vad han ville viga sitt liv åt. För är det något Stefan studerat grundligt så är det svart amerikansk musik och hur den utvecklades i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal. Han lärde känna Gary D. Davis, en blind gospel- och bluesmusiker och predikant. Gary kom att inspirera Stefan djupt och blev som en mentor och gitarrlärare för honom.

Improvisation och konstnärlig frihet

1967 får Stefan avslag på att genomföra militärtjänstgöring i den amerikanska armén. Nixon var president, Vietnamkriget rasade och i USA rådde stark patriotism. ”Love it or Leave it” som Stefan uttrycker det. Så han reser därifrån utan returbiljett. Han turnerar flitigt i England, Skandinavien, Italien och övriga Europa.

Även om han i början av 1970-talen bor i Rom, Italien, tillbringar han mycket tid i Köpenhamn där han spelar in musik, uppträder i skolor, medverkar i radio och TV. Bo Widerberg, bosatt i Malmö, lyssnar av en tillfällighet på ett av de radioprogram Stefan medverkar på och blir direkt imponerad av hans spelstil. Stefan blir bjuden till Malmö där Bo Widerberg erbjuder honom att tonsätta filmen om Joe Hill. Han förklarar:

”Bo ville åt en känsla av autenticitet, något han tyckte jag förmedlade med min musik”

Jag frågar Stefan hur det var att jobba med Bo. Han berättar att de sågs regelbundet under inspelningsperioden samtidigt som han gav Stefan fria händer: ”Bo var en sann konstnär, samtidigt som han fullt ut respekterade min skapandeprocess”.

Stefan satt i studion och tittade på klipp från filmen, samtidigt som han mer eller mindre improviserade fram vissa stycken. Runt skiftet 1800–1900-tal var både den jazziga stilen ragtime och den mer bluesiga bottleneckstilen populär i USA. I låtarna i filmen använder sig Stefan av just en flaska för att få fram ett visst ljud och känsla, nästan mer som en ljudeffekt förklarar han.

När filmen väl är klar upptäcker Stefan att Bo har klippt in stycken av hans inspelningar lite här och där i filmen där han tyckte det passade. ”Den konstnärliga friheten” konstaterar Stefan syrligt. Efter filmen fortsatte de med olika projekt på varsina håll. De sågs inte mer innan Bo Widerberg gick bort 1997, 66 år gammal.

Jag berättar för Stefan att filmen ska visas i Gävle under Joe Hill-dagarna i slutet av april, och frågar hur han känner för att den fortfarande visas, mer än 50 år efter premiären. Han blir glad över att den ska visas med tanke på dagens medieklimat. Han förklarar:

”det är beklämmande vad medierna idag väljer att lyfta fram och belysa. De undviker mer och mer att skriva om det som är viktigt – som till exempel fackföreningsrörelsen och Joe Hill. Risken är att vi tappar bort vår historia – arbetarrörelsen och dess kamp.”

Avslutningsvis frågar jag honom om han har någon egen favoritlåt med Joe Hill. Han förklarar att trots uppväxtens låtar av både Joe och Woody Guthrie har han svårt att minns mer än några få melodier. Han pratar däremot mer än gärna om hans tonårs stora idoler Rev. Gary Davis, Blind Lemon Jefferson and Big Bill Broonzy.

Stefan bor sedan många år i Yorkshire, England med sin fru. Fyra av deras fem barn födds och växte upp i Italien under tiden familjen bodde där. Stefan har även ett hem i USA sedan en tid tillbaka. Han har under sin karriär fortsatt spela låtarna från filmen.

Text: Lasse Nivér, volontär Joe Hill Visitor Center

Joe Hill-dagar i Gävle

26 april–4 maj 2025 arrangeras för första gång Joe Hill-dagarna i Gävle med bland annat föreläsningar, konserter och samtal kopplade till Joe Hill och hans arv. Söndag 27 april visas Bo Widerbergs film om Joe Hill på Bio 7:an, på Agnes kulturhus i Gävle.

*Den svenska och amerikanska versionen av filmen Joe Hill skiljer sig något: den amerikanska har Joan Baez version av 'The Ballad of Joe Hill' som ledmotiv och innehåller sluttexter, medan den svenska har svenska förtexter men saknar sluttexter. Bo Widerberg klippte om en scen i filmens tredje akt under första veckan efter den svenska premiären. Den omklippta versionen överensstämmer därmed bildmässigt med den amerikanska versionen av filmen. Filmen Joe Hill deltog vid Filmfestivalen i Cannes 1971 och tilldelades där juryns specialpris.

**Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti var italienska invandrare och anarkister i USA som 1920 anklagades för rån och mord i Massachusetts. Trots svaga bevis dömdes de till döden, vilket väckte stor internationell kritik och protester – många ansåg att domen byggde på deras politiska åsikter snarare än fakta. De avrättades 1927, och har sedan dess blivit symboler för rättsövergrepp, främlingsfientlighet och politisk förföljelse.

Stefan Grossman Set the Tone in the Film About Joe Hill

Every now and then, I go on deep dives across the internet in search of Joe Hill-related material. There’s a lot of it out there—magazines and songbooks from the Industrial Workers of the World (IWW), but also books and music. Kerstin Ekman’s novel Menedarna, about Joe Hill’s final days in the U.S., has been published in several editions. Biographies by Ture Nerman, Ingvar Söderström, and William Adler are often available second-hand, in more or less worn condition. CDs and, especially, old vinyl records are easy to come by—tributes and interpretations in both Swedish and English.

One day earlier this year, my latest find showed up in the mailbox: the vinyl single Stefan Grossman – The Theme from Joe Hill. That sent me back into research mode, and I soon read that Stefan, a folk and blues musician from Brooklyn, wrote the music for Bo Widerberg’s 1971 film about Joe Hill. I found Stefan on Facebook and sent him a message. I explained that I work as a volunteer for the Joe Hill Visitor Center in Gävle, Sweden, and asked if he’d be open to an interview. A few days later, my phone pinged: Happy to talk to you about Joe Hill and the movie! We set a time for a video interview, and one evening in March, we had a great conversation about Joe Hill, Bo Widerberg, and the world at large. This article is based on that conversation.

Joe Hill Lives – On the Big Screen

In August 1971, Bo Widerberg’s film about Joe Hill premiered at the Saga cinema in Stockholm. The production had been marked by conflict between the American film company Paramount and the director. The Swedish film crew ran into logistical issues in the U.S. and eventually decided to finish shooting back home in Sweden.

On one of the American film posters, there’s a drawn full-body image of actor Thommy Berggren as Joe Hill. At the time, Berggren was already an established actor and had worked with Widerberg on several previous films, including Raven’s End and Elvira Madigan. In the poster, Joe’s hands are locked in handcuffs, and a freight train cuts across the frame. On the left side of the poster is a passage from Alfred Hayes’s 1930 poem Joe Hill (also known as I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night), which was set to music by Earl Robinson a few years later. The song became a cultural touchstone in the late 1960s when folk singer Joan Baez began performing it.

Further down on the poster, it states that Baez performs the title song.* That was a smart move by Widerberg—just a year earlier, Baez had sung the song at Woodstock before an audience of 400,000, and it remained hugely popular. Even though Bob Dylan had already electrified his folk rock sound, traditional American folk music was still going strong. Artists like Pete Seeger, Phil Ochs, and Peter, Paul and Mary continued performing both traditional and newly written songs inspired by the American folk tradition. In Sweden, the progressive music movement embraced this style as well. Musicians like Mikael Wiehe and Hoola Bandoola Band translated and adapted several American folk songs. Even Fred Åkerström and Cornelis Vreeswijk drew inspiration from the U.S.

I’d say Baez’s song reflects the time the film was made more than the time it portrays. It’s like a snapshot of that era. But what the poster doesn’t mention is that another musician was just as deeply involved in the film—blues guitarist Stefan Grossman. His music adds something quite different from Baez’s solemn ballad. Stefan’s raw blues tones help transport the viewer back in time. Like a steam engine working its way forward—heavy, steady, and full of grit.

From Joe Hill to Blind Lemon Jefferson – A Musical and Political Upbringing

Stefan was born in 1945 and grew up in Brooklyn, though his grandparents came from Poland and Hungary. He describes his parents as politically far to the left. His mother was active in the labor movement, and at home, they often sang and played songs by Joe Hill and Woody Guthrie. Stefan remembers his parents telling him the story of Joe Hill, as well as about other labor martyrs like Sacco and Vanzetti.**

Stefan first picked up a guitar at the age of nine, but it wasn’t until his mid-teens that he started playing seriously. His parents encouraged him to listen to Pete Seeger and Woody Guthrie—not only for the folk music, but also for the political messages in the songs. But when he began buying records himself, he was drawn instead to Black blues musicians like Blind Lemon Jefferson and Big Bill Broonzy. Like many teenagers who discover a music style on their own, he talks passionately about how early blues took hold of him:

“As a teenager really wanting to learn to play guitar, Big Bill Broonzy was so much more inspiring than listening to Woody singing about the 1913 Massacre.”

And that was probably when he made up his mind about what he wanted to devote his life to. Because if there’s one thing Stefan has studied deeply, it’s African-American music and how it evolved around the turn of the 20th century. He got to know Reverend Gary Davis, a blind gospel and blues musician and preacher. Gary became a major inspiration and a kind of mentor and guitar teacher to Stefan.

Improvisation and Artistic Freedom

In 1967, Stefan was denied the opportunity to serve in the U.S. Army. Nixon was president, the Vietnam War was raging, and patriotism in the U.S. was intense. “Love it or leave it,” as Stefan puts it. So he left—with no return ticket. He toured extensively across England, Scandinavia, Italy, and the rest of Europe.

Even though he lived in Rome in the early 1970s, he spent a lot of time in Copenhagen, where he recorded music, performed in schools, and appeared on radio and TV. Bo Widerberg, who lived in Malmö, happened to catch one of Stefan’s radio performances and was immediately impressed by his playing style. Stefan was invited to Malmö, where Bo offered him the opportunity to compose music for the film about Joe Hill. Stefan explains:

“Bo was looking for a sense of authenticity—something he thought my music conveyed.”

I ask Stefan what it was like working with Bo. He tells me they met regularly during the filming, even though Bo gave him complete freedom:

“Bo was a true artist, and at the same time, he fully respected my creative process.”

Stefan sat in the studio watching clips from the film while improvising some of the music on the spot. Around the turn of the century, both the jazzy ragtime style and the more bluesy bottleneck style were popular in the U.S. For the film's songs, Stefan used a bottle to produce a particular sound and feeling—almost more like a sound effect, he explains.

When the film was finally completed, Stefan discovered that Bo had edited in pieces of his recordings here and there—wherever he thought they fit. “Artistic freedom,” Stefan says wryly. After the film, they went their separate ways with different projects. They didn’t meet again before Bo Widerberg passed away in 1997, at the age of 66.

I tell Stefan that the film will be shown in Gävle during the Joe Hill Days at the end of April and ask how he feels about the fact that it’s still being screened more than 50 years after its premiere. He’s genuinely happy to hear it—especially considering today’s media climate. He says:

“It’s disheartening what the media chooses to highlight today. They more and more avoid covering the things that matter—like the labor movement and Joe Hill. There’s a real risk that we’ll lose touch with our history—with the workers’ movement and its struggles.”

Finally, I ask if he has a favorite Joe Hill song. He says that despite growing up with songs by both Joe and Woody Guthrie, he can barely remember more than a few melodies. But he’s more than happy to talk about his teenage idols: Rev. Gary Davis, Blind Lemon Jefferson and Big Bill Broonzy.

Stefan has lived for many years in Yorkshire, England, with his wife. Four of their five children were born and raised in Italy, where the family lived for some time. He also has a home in the U.S. these days. Throughout his career, Stefan has continued to perform songs from the film.

Text by Lasse Nivér, volunteer at the Joe Hill Visitor Center

Joe Hill Days in Gävle

From April 26 to May 4, 2025, the very first Joe Hill Days will take place in Gävle. The program will include lectures, concerts, and discussions about the world-famous protest singer from Gävle and his legacy. On Sunday, April 27, Bo Widerberg’s Joe Hill will be screened at Bio 7:an at Agnes Cultural Center in Gävle.

*The Swedish and American versions of the film differ slightly: the American version features Joan Baez’s rendition of The Ballad of Joe Hill as the theme song and includes closing credits, while the Swedish version has Swedish opening credits but no end credits. Bo Widerberg re-edited a scene in the film’s third act during the first week after the Swedish premiere. That revised version visually matches the American version. The film Joe Hill was entered into the Cannes Film Festival in 1971 and was awarded the Jury’s Special Prize.

**Nicola Sacco and Bartolomeo Vanzetti were Italian immigrants and anarchists in the United States who, in 1920, were accused of robbery and murder in Massachusetts. Despite weak evidence, they were sentenced to death. The case sparked international protests, as many believed the verdict was based more on their political beliefs than on facts. They were executed in 1927 and have since become symbols of injustice, xenophobia, and political persecution.